Precis som många andra så går min hjärna på högvarv när jag lägger mig för att sova. Det börjar med små tankar som: vad ska vi göra imorgon? Hur ska jag lägga upp träningen?
Tankarna eskalerar snabbt till: tänk om det händer M något. Vad gör jag om mamma inte blir frisk? Kommer jag vara ensam för alltid?
Med en hjärna som går i 190 är det inte alls lätt att komma till ro och somna.
Då vänder sig Melissa mot mig, lägger sin hand på min arm och drar en riktig manssnark. Plötsligt är allt borta och jag somnar ganska fort.
När jag vaknade fanns tankarna givetvis kvar som en enda röra i skallen. Och eftersom inget rensar tankarna så bra som en promenad. Så efter 1,5 timme är jag trött i både kropp och skalle. Melissa som sov hela rundan är däremot pigg som en lärka så jag får hälla i mig en celsius för att orka hålla hennes tempo.