Smärtan som aldrig ger med sig.
Det är nu nästan 7 månader sen jag stod på sjukhuset och höll min mammas hand, kämpade för att tårarna inte skulle rinna och sa: det är okej mamma. Jag älskar dig! Du får släppa taget.
Det är nu nästan 7 månader sen jag böjde mig över henne för att pussa på hennes kind en sista gång och hon lät luften gå ur henne.
Det är nu nästan 7 månader sen hon somnade in.
Saknaden av mamma är något jag bär med mig dagligen och hon är med mig i tankarna vad jag än gör.
Om jag låter tankarna sväva fritt är det alltid till mamma de svävar.
I nästan allt jag gör värker mitt hjärta för att min mamma inte står vid min sida.
Hur smärtsamt det än har jag verkligen försökt acceptera det och gå vidare så gott med går.
Men ibland faller det.
Ibland vägrar jag acceptera sanningen.
Just ikväll är en sån kväll då jag sitter och skriver mellan tårarna och vägrar acceptera detta helvete.
Jag vägrar!
Jag behöver min mamma.
Jag vill ha henne tillbaka och trots att den logiska delen i mig vet att inget jag gör eller säger kan få det att hända så vill jag bara kasta mig på golvet och skrika efter mamma. Svära, sparka och slå och kasta saker omkring mig.
Ge mig min mamma tillbaka!
Jag behöver henne.
