Det finns dock en person som är värre än alla andra. Hans pass knockar en varje gång. Och just därför brukar jag inte gå på dom 🙈

Men igår tog jag mig i kragen och jag hann ångra mig ungefär 769 gånger. 

Fy fan beskriver inte ens känslan. 

Jag brukar kunna pressa mig själv rätt bra och brukar inte ha några större problem med att komma in i andra andningen men igår satt det långt inne. Det va inte förrän varv 20 av 22 som jag blev riktigt förbannad och stängde av hjärnan och lät kroppen styra. 

När man nästan gråter och spyr efter vet man att det varit ett megajobbigt pass. Men när man väl duschat och kan sätta sig ner känns det så jäkla bra. 

Att få hämta henne från förskolan, gå och fika och sen gå hem och bygga lite halsband. Helt magiskt! 

Jag är otroligt lyckligt lottad som har Daniel som pappa till mitt barn. 

Älskar att vi kan hjälpa varandra och har ett så bra samarbete som vi faktiskt har. 

När jag vaknade imorse va det är kamp att ta mig upp ur sängen men trots det lyckades jag ta mig till gymmet för lite lugn cardio för att få igång kroppen inför kvällens pass. 

Det blev även lite stretching för att väcka min stela kropp till liv. 

Jag har äntligen börjat komma till rätta lite i lägenheten, lite smågrejor som ska på plats sen är jag så gott som färdig. 

Rutinerna med molla varannan vecka funkar bra. Bus, lek och mys när jag har henne. 

Träning, träning och träning de veckorna jag inte har henne. 

Och det verkar min kropp uppskatta. 

2 nya PB igår. 70 kilo i böj och 40 i ohs vilket känns helt jäkla fantastiskt med tanke på hur länge och mycket jag kämpat med just mina ben. 

Just nu går jag på bandet på gymmet och efter ett besök på Ikea lite senare blir det ett CF pass i boxen. 

Och sen vägrar den snabba maskinen vara snabb och man tvingas sitta uppe fast man ville sova för flera timmar sen egentligen. 

Att vara vuxen är ju kul 🙄

Och när jag ändå gnäller lite kan jag ju passa på att gnälla lite om hur ont jag har i hela kroppen just nu. 

Shaperollern från i lördags har verkligen gjort kaos med mina ben. Dom är så ömma och ja jag har tom fått blåmärke. 

Och som att inte det va nog blev mitt första crossfit pass en riktig mördar wod. 55 minuters krigande resulterade i att jag överväger att sova på soffan för att slippa gå upp för trappan. 

Men kul va det 😁

När vi väl tagit oss upp blev det en tripp till Ikea och sen vart det namngivning för Daniels ljuvliga kusinbarn 😍

När man ser dom siffrorna så ser det faktiskt rätt mycket ut men när jag varit uppe i det så är det faktiskt sällan jag känt att kroppen inte klarat av det. 

Denna veckan har det varit Molla vecka vilket betyder att träningen skjuts lite åt sidan. Avstå från den helt i en vecka hade jag nog inte klarat då det är min terapi men färre pass blir det. 

Idag blev det pass nr 3 för denna veckan. 

Och det blev ett helt klart godkänt benpass med Amanda trots att vi båda va sega innan vi började. 

Men heja oss! 

Det är något jag märkt av denna veckan. Jag har blivit seg, men har otroligt svårt för att somna på kvällarna. Och jag äter otroligt mycket skräp, godis varje dag tex. Tyvärr blir jag slarvig med kosten när jag tränar lite eller dåligt. Men så får det va  tar igen det nästa vecka. 

Jag avslutade dagens pass på shaperollern, vilket var väldigt länge sen sist så jag vet en som kommer ha megaont i benen imorgon 🙋🏽

Vi har haft en riktig tjejeftermiddag tillsammans. 

Vi började med att få pedikyr där världens sötaste lilla flicka servade molla på alla möjliga sett. När mollas tånaglar va färdigmålade med lillaglittrigt lack kom flickan ut med sin iPad som hon satte på en stol framför molla så att hon hade något att titta på medans det torkade. Efter en stund kom hon med kakor och en stol till och satte sig bredvid Melissa och bjöd på lite kakor. När hon tittade på molla kunde hon konstatera att hon äter med hela ansiktet så då sprang hon och hämtade lite papper. 

Så kärt att mitt hjärta smälte lite. 

Efter pedikyren blev det lite shopping och en glass innan vi begav oss hem för att mysa lite till. 

Har legat ute i solen i typ en timme nu och skrivit, raderat, skrivit och raderat och påbörjat det ännu en gång. 

Efter ca 5 månaders bloggpaus är det lite svårt att veta vart man ska börja. 

Räcker ett enkelt hej? 

Eller ni vill ha en förklaring och en ursäkt? 

Jag försöker med ett enkelt hej och känner sig någon missnöjd med det så let me know. 😉

Jag tror att de flesta av er hittar hit genom min instagram eller Facebook och jag misstänker att många av er anar vad som håller på att hända så jag tänker inte gå in på detaljer utan jag tar det bara lite snabbt. 

Ja, jag och Daniel ska separera. 

Jag lämnar huset om en vecka. 

Ja, vi är vänner. Och jag älskar honom högt. 

Vi kommer ha Molla varannan vecka. 

Jag tror jag fick med allt ni kan tänkas undra över där. 👆🏽

Så från och med nu är tanken att ni ska få följa min träning, mitt liv som mamma och uppbyggnaden av min lägenhet. 

Jag inser nu när jag bara kladdat lite hur mycket jag faktiskt saknar denna enväggs kommunikation med er läsare och ska göra mitt absolut bästa för att hålla igång bloggen nu. 

Kram så länge. 

Det är nu nästan 7 månader sen jag böjde mig över henne för att pussa på hennes kind en sista gång och hon lät luften gå ur henne. 

Det är nu nästan 7 månader sen hon somnade in. 

Saknaden av mamma är något jag bär med mig dagligen och hon är med mig i tankarna vad jag än gör. 

Om jag låter tankarna sväva fritt är det alltid till mamma de svävar. 

I nästan allt jag gör värker mitt hjärta för att min mamma inte står vid min sida. 

Hur smärtsamt det än har jag verkligen försökt acceptera det och gå vidare så gott med går. 

Men ibland faller det. 

Ibland vägrar jag acceptera sanningen. 

Just ikväll är en sån kväll då jag sitter och skriver mellan tårarna och vägrar acceptera detta helvete. 

Jag vägrar! 

Jag behöver min mamma. 

Jag vill ha henne tillbaka och trots att den logiska delen i mig vet att inget jag gör eller säger kan få det att hända så vill jag bara kasta mig på golvet och skrika efter mamma. Svära, sparka och slå och kasta saker omkring mig. 

Ge mig min mamma tillbaka! 

Jag behöver henne. 

Min älskade mamma fick aldrig bli 50. 

Men vi bestämde oss att åka som en hyllning till mamma. 

Denna resan är så otroligt bitterljuv! 

Självfallet ska det bli väldigt skönt att komma bort från all vardagsstress och höstvädret. Jag får åka med de jag älskar mest i hela världen men en väldigt viktig person fattas. 

Allt är så dubbelt. Samtidigt som jag räknat ner dagarna till då vi ska åka vill jag inte att den dagen ska komma. 

Vi åker ner på lördagen. På söndagen är det 11 år sen pappa dog och 6 månader sen mamma somna in. På måndagen är det dagen som skulle varit mammas 50-års dag. 

Måste jag nämna att jag hatar november månad? Det har jag gjort i 11 år redan men detta året är känslan så mycket starkare. 

Jag har mina känslor långt utanför kroppen och bara någon tittar på mig lite hårt så börjar tårarna forsa. 

Men nu är detta tyvärr min verklighet. Hur hjärtskärande och hemskt det än må vara. 

Men jag försöker göra det bästa av varje dag och denna resan är något jag vet att min mamma verkligen ville. 

Så till minne av vår vackra numera ängel åker jag och min familj tillsammans med min lillasyster till Gran Canaria. 

En dag då jag som säkert många andra mammor uppskattar sina barns pappa extra mycket. 

Även en dag då man ska uppskatta sin egen pappa lite mer än vanligt. 

Detta är 10:e året som jag tyvärr inte kunnat visa min pappa kärlek och uppskattning.

Idag har vi däremot gjort något för första gången, som en liten hyllning till min pappa och alla andra som fått lämna denna världen alldeles för tidigt på grund av den fruktansvärda sjukdomen cancer. 

Tillsammans med min syster har vi idag byggt fuck cancer armband. 

Ingen kan göra allt men alla kan göra något och detta va vårt bidrag. 

Men det fanns ingen ledig tid så istället gick vi och åt yoggiboost och gick sen tillsammans mer moster och gick pedikyr. 

Byxorna är Freddy wr.up

Skorna: Nike air 

Jackan kommer från H&M 

Jag har länge haft en tanke på att ta lite bilder på Molla med ett ballerina tema och förra helgen hände det äntligen. Tack vare den fantastiska Mikael Roos! 

Ni vet den känslan när man blir alldeles varm i hela hjärtat och man nästan kan känna hur ögonen tindrar, precis den känslan fick jag när jag såg bilderna.

 

Ibland har jag svårt att förstå att jag och Daniel har kunnat skapa något så otroligt vackert tillsammans. 

Vårt ljuvliga barn ❤️