Jag kan inte riktigt förstå det.  Jag har gått halva tiden och burit på min honungsbebis i 20 veckor.  Och det som är svårast att förstå är att om 20 veckor får jag träffa henne! Istället för att bära henne i min mage får jag hålla henne i min famn. 20 veckor!! Det är typ ingenting. Som jag längtar efter henne. Något jag inte längtar efter är förlossningen men alla jag pratat med säger att det är värt all smärta och jag väljer att tro dom.