Får ju tydligen inte lov att träna sålänge jag går på medicin men börjar redan bli rastlös. Träningsnarkoman?
Så nu tar jag alla chanser jag får till att röra mig.
Det blev en mysig promenad hem från jobb. Solen i ögonen och Count on me på repeat i öronen. Var så skönt att jag till och med tog en liten omväg. Ville inte att det skulle ta slut. Men all good things must come to an end!
När jag kom hem var det inte lika mysigt, damtussarna attackerade, disken hotade med självmord och den ovikta tvätten skrek!
Så nu har jag vikt och lagt alla kläder på sin plats. Har diskat och sitter nu och stirrar på damsugaren. Jag orkar inte. MAMMA!!