130926
Idag va Molla på dagis helt ensam.
När vi kom in och tagit av oss kläderna så kramade jag henne hårt, gav henne en stor puss, satte ner henne på golvet och sa hej då.
Ungen gick rakt in och vände sig inte ens om för att vinka.
Jag stod kvar en liten stund ifall hon skulle ångra sig men nej. På dagis existerar tydligen inte mamma.
Stängde dörrarna bakom mig och då började tårarna spruta!
Ni som har barn, när försvinner den jobbiga övergivningskänslan?
Precis utanför grinden stod en annan mamma som oxå hon grät så vi bölade en stund och pratade om våra barn tills vi fått styr på våra känslor.
Skönt att jag inte är ensam!
Under tiden M va på dagis passade jag på att köra en timmes cardio på gymmet och stack sen hem och städa lite.
När jag kom för att hämta min saknade lilla fis satt hon vid matbordet med potatissoppa i precis HELA ansiktet.
Denna mamman gillar inte kladd men hur skulle jag kunna säga nej när M tryckte sitt ansikte mot mitt? Så vi fick båda 2 tvätta oss rena från soppan innan vi begav oss hem.
M somnade på vägen hem och sov i 1,5 timme här hemma. Medans hon sov passade jag på att sola på balkongen. HUR SJUKT är det inte att kunna ligga på balkongen i bikini och svettas i slutet på september??!
Skönt va det iaf!
Kommentarer
Moster
Haha naw världens bästa molla
Kitty
Vad skönt att hon tycker om dagis :) Liam hatar dagis och är jätte ledsen varje dag :( han har gått där
4 veckor nu och själv gråter jag med som ett litet barn varje dag inu :( men är nog mycket för att Liam också är så ledsen :( men hoppas det kommer gå jätte bra i forstättningen också :) kram
Svar:
Ciliija
Trackback
