Just nu sitter jag i soffan med Molla sovandes på mitt bröst och jag kan inte låta bli att tänka på hur lyckligt lottad jag är.
Melissa är frisk, glad, framåt, äventyrlig, bestämd, självständig och väldigt kärleksfull. Hon kan sitta i sin lekhöra med alla leksaker omkring sig, titta åt mitt håll, krypa till mig, lägga armarna om min hals och sen krypa tillbaka till sina leksaker.
Jag är övertygad om att jag lever för att vara hennes mamma. Att varje dag få överösa henne med kärlek och göra allt i min makt för att hon ska ha det bra. Om jag kan få henne att känna sig hälften så lycklig som hon får mig att känna mig så kommer Melissa att bli en extremt lycklig individ.
Samtidigt som jag redan nu saknar nyfödd Molla så ser jag fram emot att få se henne växa upp. Och som dom flesta föräldrar kan jag inte låta bli att tänka på hur vilken sorts person hon kommer bli. Kommer hon fortsätta charma alla hon möter med ett helt fantastiskt leende och otroligt självförtroende eller kommer hon bli en blyg liten tjej som gömmer sig bakom mina ben när någon pratar med henne? Hur kommer hennes leende se ut? Kommer hennes hår fortsätta locka sig eller får hon rakt hår som jag hade som barn? Hur kommer hennes röst låta?
Kommer hon bli en pojkflicka eller kommer hon nån gång under årens lopp bli en liten prinsesstjej?
Jag älskar varenda sekund av bebistiden och önskar ofta att jag kunde pausa tiden men herregud vad jag ser fram emot framtiden.
Med tanke på hur snabbt detta året har gått så vet jag att hon kommer börja skolan om bara ett ögonblick så nu ska jag försöka lägga framtidsfantasierna åt sidan och bara njuta av min snart 1-åriga dotter som är det absolut bästa som någonsin hänt mig.
Jag gav henne liv men hon räddade mitt! Det är för henne jag andas, det är för henne mitt hjärta slår!