Igårkväll åkte min mamma ambulans in till sjukhuset där det konstaterades att hon har lunginflammation. Medicinen hon får mot cancern har nollställt hennes immunförsvar så vad som troligtvis började som en förkylning har utvecklats till lunginflammation.
Och här hemma sitter jag med ett förkylt barn och får därför inte träffa henne eftersom att hon är så mottaglig för sjukdomar. Egentligen vill jag dra täcket över huvudet och ligga kvar i sängen och gråta hela dan men det går inte. Jag har ett barn som behöver mig.
Tanken på att jag måste vara stark oavsett vad som händer är lite jobbig. Jag får inte bryta ihop, för Melissas skull.