Även om jag visste att det var något som behövdes göras drömde jag mardrömmar om det i nästan en vecka. Bl.a. fick dom inte in bedövningssprutan i tandköttet och fick därför hugga in nålen. Så när jag väl satt i väntrummet igår började jag hyperventilera och när jag blev uppropad brast det och jag grät som ett litet barn. Fast värre. 

Den supersöta tandläkarn gav mig lugnande och frågade vad jag var mest rädd för. Jag svarade bedövningen och hon sa snabbt att jag inte hade något att oroa mig för och att vi löste det. Så jag fick först en bedövningssalva så när hon sen satte sprutan kände jag ingenting. Helt underbar tandläkare och sköterska. Utan dom hade jag troligtvis inte klarat det. Den andra visdomstanden ska oxå ut men nu vet jag att jag kommer överleva. 

Så för tillfället går jag runt med ett hål i munnen och en sjujäkla värk i munnen men jag vet att det snart kommer kännas bättre. 

Hur är ni när det gäller tandläkaren? Rädda? Modiga? Helt orädda? Skräckslagna?