Här sitter jag och bölar som en snorunge!
Tittar på dokumentären Gravida bakom galler på SVT1.
Jag förstår att kvinnorna som sitter i fängelset gör det av en anledning men att inte få ha sitt barn nära måste vara ett av de värsta straffen som finns.
Ev kvinnas dotter blev omhändertagen och fosterfamiljsplacerad efter bara några timmar. Jag kan inte ena föreställa mig känslan av att inte få ha M nära mig varje dag.
Jag minns på förlossningen då sköterskan tog M för att väga henne, bara dom sekunderna var jobbiga och då visste jag att jag snart skulle få ha henne i mina armar igen. Tänk er att föda ett barn, gå igenom den smärtan och uppleva den omedelbara kärleken för att sedan lämna bort henne/honom utan att veta när ni träffas igen.
Gör man fel ska man ta konsekvenserna men mitt mammahjärta värker faktiskt litegrann för de kvinnorna.
Nu ska jag krypa ner sängen bredvid min dotter och dra in hennes underbara doft en stund och sen försöka sova.