Sen Melissa började på dagis i september har hon varit konstig i magen. Vi behöver inte gå in på detaljer utan nöjer oss med att kalla det konstigt. 

Så för några månader sen tog vi henne till läkaren för att ta reda på vad felet va då det inte gått över av sig själv. 

Hon fick lämna blod prov (stick i fingret) och va så extremt duktig att jag började misstänka att hon va ett superbarn som va övernaturligt tålig mot smärta. 

Läkaren va ett pucko och testade bara för laktosintolerans och mjölk allergi. Och det var inget av det så idag fick vi gå dit igen för att lämna mer blod för att de ska kunna göra fler tester. 

Nemas problemas tänkte jag eftersom det gick så bra sist. 

När vi kommer in och sätter oss säger dom att dom behöver mycket blod och måste därför ta det från armvecket. Och ungefär där börjar helvetet. 

För det första har Melissa "gömda" ådror så det va jättesvårt för dom att ens hitta var dom skulle sticka. När dom väl bestämt sig så kom det inte så mycket blid dom hade hoppats på så dom va tvungna att sticka i den andra armen oxå. Och att sticka ett barn som redan är helt förstörd och som dessutom vet vad som komma skall va inte det lättaste. Och att för mig som mamma sitta och krampaktigt hålla fast mitt barn som skriker efter mig samtidigt som hon gråter tills hon kräks va det värsta jag varit med om. Tårarna rann medans jag höll fast hennes huvud och ena arm samtidigt som jag upprepade hur duktig hon va. Så fort dom drog ut nålen kastade sig Melissa om och hängde sig runt halsen på mig. Hon tittade upp på mig, sa mamma, la sitt huvud mot min hals, tog ett snyftande andetag och sen va allting bra igen. 

Sköterskan kom fram med en låda leksaker och sa att hon fick välja vad hon ville. Hon tog vara på att alla tyckte synd om henne och grävde upp 3 leksaker och gick nöjt därifrån. 

 

3 timmar senare värker mitt mammahjärta fortfarande och trots att jag vet att det är för en bra sak känner jag mig som den sämsta mamman i hela universum.