Att vara ute och gå har alltid funkat som terapi för mig. Jag har kunnat tänka igenom sånt som behövs tänkas igenom. Har jag varit på dåligt humör har jag kunnat ta ut det på vägen genom att gå snabbt med klampande steg.
Idag gick jag nog igenom varenda känsla i hela registret från att gråta hysteriskt till att le från öra till öra och tänka att allt kommer ordna sig för att i nästa sekund vara så arg att jag nästan exploderar. När jag kom hem mådde jag om möjligt ännu sämre och jag tror att det beror på att detta inte är ett problem jag kan tänka bort.
I nästan 11 månader har jag och Daniel haft gemensamt umgänge med Melissa trots att vi inte varit tillsammans men det funkar inte längre och därför ska M börja vara med sin pappa själv. Något jag vet kommer gå bra för att Daniel är en fantastisk pappa som älskar sin dotter högt. Men att skiljas från Melissa är så plågsamt att bara tanken får mitt hjärta att blöda. Vi kommer börja successivt med några timmar åt gången och i slutet på nästa vecka ska han ha henne en hel dag.
Någon som har några tips på hur man tar sig igenom sånt här?