Folk i min omgivning började bli oroliga men jag försäkrade dom om att jag mådde bra. För det gjorde jag. Fram till den dagen jag inte längre gjorde det. Jag insåg vad jag höll på mig när jag en dag blev irriterad på M för att hon vägrade att sova vilket försörde mina träningsplaner. Det kom som en käftsmäll och jag lämnade genast gymmet. Resten av dagen spenderade jag genom att leka och mysa med Melissa. När hon somnade fick jag chansen och tänka.
Antingen kunde jag fortsätta så som jag gjorde. I princip svälta mig själv och fortsätta träna så hårt att jag ibland grät på gymmet av ren utmattning och inte bara riskera min egen hälsa utan även Melissas. Hur skulle hon kunna få en hälsosam syn på kost och träning om hon såg sin mamma äta så lite att hon blev yr varje gång hon rörde sig för snabbt?  En mamma som istället för mat drack 3 liter vatten för att fylla ut magsäcken.

Där och då bestämde jag mig för att förändra allt. Jag har gått upp till 62 kg, ökat 3 cm kring midjan och mår SÅÅ mycket bättre. Träningen har jag dragit ner på till ca 4-5 pass i veckan.
Jag har gett mig själv tillåtelse att gå upp till 65 kilo och på mina 173 cm kan jag till och med väga lite mer men man måste ju börja någonstans.

Jag har så länge jag kan minnas haft en osund relation till mat och efter jag fått M blev det nästan värre. Jag kände en enorm press att komma i form så snabbt som möjligt. Men den som pressade mig hårdast var ju jag själv.

Jag mår som sagt MYCKET bättre idag och ser återigen träningen som något kul inte något jag måste göra.

Nu har detta blivit ett väldigt personligt inlägg men jag tycker det är viktigt att ta upp ämnet eftersom att jag inte är den enda i världen som någonsin kännt så här.