När jag rastar Ruth i parken som ligger precis vid mig så brukar jag inte ha koppel på henne eftersom att hon oftast går nära mig och om hon kommer för långt bort så kommer hon springande när jag kallar på henne så därför ser jag inget problem med att ha henne lös.
Fram till idag!
För att komma till parken måste man korsa en väg, ingen stor väg men här kör ändå en del bilar.
När jag och Ruth går på trottoaren redo att korsa vägen kommer en större hund springandes och skällandes mot oss, Ruth blir livrädd och springer rätt ut på gatan, givetvis kommer det en bil körandes precis då.
Utan att tänka mig för så kastar jag mig ut på vägen och får upp Ruth samtidigt som bilen vejade. I samma sekund som jag får upp henne så börjar tårarna spruta. Fy fan!
Vill inte ens tänka på hur illa det kunde gått.
Nu ligger jag med min älskade rävunge på magen och vägrar släppa henne.