Idag är dagen då min pappa skulle fyllt 48 år men cancern tog honom ifrån oss för 8 år sen.
Cancern gjorde att vi missade så otroligt mycket. Inga fler resor, när jag titta ut över folkhavet på studenten fattades han, när jag fick mitt första ordentliga jobb hade han inget nummer jag kunde ringa för att berätta och det som gör ondast är att han missar Melissa.
Hon får aldrig träffa sin morfar och det är en stor förlust. Jag kommer aldrig få se pappa och M mysa, aldrig höra henne kikna av skratt när dom busar eller se hans ögon tåras första gången hon säger morfar.
Trots att det gått 8 år gör det otroligt ont och det går inte en dag utan att jag tänker på honom.

Mitt i all sorg finns det en obeskrivlig glädje.
Lill prinsen kom inatt och då kan man inte annat än känna lycka. Han är så efterlängtad och redan enormt älskad. Tror det är meningen att jag ska vara glad och universums sätt att berätta det är att barn födds på dagar som skulle blivit väldigt jobbiga annars.
Melissa föddes på morfars dödsdag och idag kom lill prinsen.
A smile is the prettiest thing you can wear