Nu har jag och X precis kommit hem från Malmö.
Tyvärr kan man inte kalla det för en nöjes tripp. Varå pappor ligger begravda på samma minneslund och eftersom det va ett bra tag sen jag var där sist kändes det som att det va på tiden.
Jag hatar egentligen att åka dit eftersom det blir så verkligt. Jag inser att han aldrig kommer komma tillbaka, att jag aldrig med kommer få se honom eller få fans faderliga råd. Trots att det i år är 7 år sen gör det fortfarande lika ont och det skrämmer mig när jag tänker på att i resten av mitt liv kommer jag sakna honom. Jag hade gjort vad som helst för en dag till med honom. Bara 1 endaste dag. Så jag hade kunnat berätta för honom hur mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder.
Jag är och kommer alltid förbli pappas flicka!